Jag tycker det börjar bli dags att presentera en ny text av er bloggläsare. Det kan ju vara lite segt att komma igång på måndagar. Det här kanske piggar upp er lite. Förra gången publicerade jag ett utdrag ur ett manus av Liz Wennberg. Den här gången blir det en novell - Quan av Ninna. Jag har som vanligt inte gjort någon bedömning av texten, utan den lämnar jag och Ninna åt er läsare. Det är återigen ni som får vara förlagsredaktörer!
Ninna är just nu inne i sluttampen med sin första roman. Tidigare har hon skrivit en del noveller och det är en av dem som publiceras nedan. Ninna presenterar sitt novellskrivande så här:
"Mitt mål är att skriva noveller där en person står i centrum och det händer något ... ehhh. .. knepigt(?) Något som mer eller mindre bara står mellan raderna. Mer eller mindre kusligt, eller underligt, eller som får läsaren att undra vad det egentligen var som hände."
Quan
Med oförändrat ansiktsuttryck betraktar Quan mig en lång stund. När tystnaden börjar eka i mitt huvud, får jag anstränga mig för att inte börja babbla vilt. Det gäller att hålla sig så lugn som möjligt nu.
”Har du något särskilt emot japaner?” undrar han och rösten har en frostig klang.
”Nej, nej. Inte alls”, skyndar jag mig att svara. Att jag egentligen har jävligt mycket emot japaner, i synnerhet just denne japan, är högst olämpligt att tillstå. Han är stor. Mycket stor. Han skulle lätt krossa mig, om han fick för sig att sätta sig på mig. Jag vet.
Hans blick är som en röntgenstråle, och han betraktar mig ytterligare en stund innan han vänder sig om och avlägsnar sig genom bakdörren ut i korridoren. Han får vrida sig en smula på tvären, för att komma igenom. Innan han hunnit ut ur rummet vänder han sig om, greppar med ena handen om dörrkarmen och säger: ”Skynda på.”
Inte förrän jag hör hans fotsteg slockna utanför ytterdörren, vågar jag slappna av en smula. ”Shit”, tänker jag, ”hur kunde den snedögde jäveln komma så nära inpå mig?”
Det förundrade mig att han kunnat smyga så tyst att jag inte hört något förrän han stod alldeles bakom mig. Jag kände doften först. Doften av den speciella hårolja han alltid använder. Jag måste vara försiktig.
Jag öppnar skåpsdörrarna och plockar skyndsamt fram allt jag behöver inför behandlingen. Oljor, essenser, handdukar. Till sist tar jag fram den kniv jag omsorgsfullt slipat till rakbladsskärpa och lägger den mellan handdukarna.
När jag rullat iväg längs de stenbelagda gångarna och nått Quans rum, befinner han sig redan där. Han är en av de få som har eget rum och slipper sova i någon av de stora sovsalarna. Därtill är han den ende som har så stort rum, att där även finns plats för en rejält tilltagen massagedyna.
När han får syn på mig, lägger han sig på mage på dynan. Han är vig som en 50-kilos balettdansös trots att han väger nästan fem gånger så mycket, och det är en smula makabert att se honom röra sig. Som en flodhäst i tutu och balettskor.
”Jag fryser och är trött”, säger han.
Jag tar en skål och fyller den med sesamolja. Droppar i patchouli och ylang-ylang. Droppar i lavendel. Nog ska han bli varm. Jag smörjer raskt och flödande in honom och brer sedan ut handdukar över den nakna kroppen. Tar så del för del och masserar. Drar. Knådar. Huden blänker av oljan och mina händer, mina armbågar, mina knän och fötter glider över och i och genom den muskulösa fetman. Armarna. Ryggen. Skinkorna. Benen.
Med en lätt handrörelse manar jag honom att vända sig om och jag upprepar proceduren. En kort sekund hejdar jag mig i arbetet vid åsynen av hans lem. Att något så litet, tänker jag, kan göra så stor skada. Så fortsätter jag massera; utan att tänka. Utan. Att. Tänka.
När det är dags för fötterna stannar jag länge där. Bearbetar ingående zonerna för solarplexus. Hans andhämtning blir lugn och tung.
Så brer jag en stor handduk över honom. Tvättar noggrant mina händer och sätter mig i enkel lotusställning bakom hans huvud. Försiktigt bearbetar jag hans ansikte. Mjukt gnider jag punkten mitt i pannan. Drar med fingrarna ut mot tinningarna. Käklederna. Halsen. De spända senorna i nacken. Så masserar jag in olja i håret. Sakta bearbetar jag hårbottnen med fingertopparna, tills jag är säker på att han sover. Jag drar håret mellan mina fingrar och formar det till en liten fläta. Drar åt en smula så det stramar i hårbottnen. Han brukar tycka om det och jag hör ett dovt, belåtet grymtande. Så börjar han snarka.
Tyst reser jag mig på knä. Tar kniven och skär med ett raskt snitt av honom hårflätan. Innan jag tyst smyger ut genom dörren lägger jag den svarta, oljiga tingesten i hans högra hand och kilar försiktigt in kniven i hans vänstra.
Jag är glad att jag kommer ihåg att han är vänsterhänt.
Några dagar senare möter min hustru mig vid grottan. Min vackra, blonda hustru.
”Han dränkte sig i floden”, säger hon.
Jag nickar. Ja, vad annat kunde han göra.
Sedan går vi.
Inlägg
Han vägrade lyda sin chef – dog i fängelse
6 timmar sedan
9 kommentarer:
Redaktörn, även om du nu lägger ut texten helt utan dina egna kommentarer vore det roligt att ta del av dem i efterhand på ett eller annat sätt. Det vore kul att få jämföra sina egna intryck av en färsk text med en förlagsredaktörs!
***
Novellen är på många sätt välskriven och fängslande utan att förklara alltför mycket. Egentligen finner jag att den förklarar alltför lite. Jag förstår till exempel inte vilken relation de två huvudpersonerna har till varandra, men uppfattar ändå att denna relation är spännande. Lite mer ledtrådar skulle göra det ännu bättre. På samma sätt finner jag slutet intressant men obegripligt. Jag behöver lite mer hjälp där. Eftersom texten i sitt nuvarande skick är så kort tycker jag att det får plats lite mer.
Språkligt är texten i huvudsak angenäm, men jag skulle ändå föreslå en "åtstramning", till exempel enligt följande (förslag på förändringar inom hakparentes):
”Nej, nej. Inte alls”, skyndar jag mig att svara. [svarar jag]
Att jag egentligen har jävligt mycket emot japaner, i synnerhet just denne japan, är högst olämpligt att tillstå. [säger jag inte]
”Shit”, tänker jag, [ta bort 'shit']
en rejält tilltagen massagedyna. [en massagedyna]
Så fortsätter jag massera; utan att tänka. Utan. Att. Tänka. [Jag förstår idén med det här, men det funkar inte för mig. Istället bryter det upp och hindrar läsningen. Föreslår en punkt istället för semikolon och sedan strykning, på följande vis: "Så fortsätter jag [att] massera. Utan att tänka."]
den svarta, oljiga tingesten [den svarta, oljiga svansen (eller annan lämplig bild)]
Jag är glad att jag kommer ihåg att han är vänsterhänt. [Jag glömmer inte bort att han är vänsterhänt.]
Några dagar senare möter min hustru mig vid grottan. [Jag inser inte förrän nu att huvudpersonen är en man vilket gör att jag måste revidera hela min läsning av novellen såhär i slutet. Det är sällan särskilt roligt. Jag föreslår att läsaren görs varse huvudpersonens kön redan i början. Det är ganska viktigt för hur massagescenen uppfattas. Om det däremot är meningen att man inte ska känna till personens kön förrän nu har poängen tyvärr gått mig alldeles förbi.]
I övirgt bör nästan all kommatering tas bort.
Det var allt jag hade att säga. Lycka till med din novell och ditt skrivande, Ninna!
//Jergen
Jag är inne på samma spår som Jergen. Lite stramare och snabbare i dialogen.
Det finns lite för mycket obesvarat i berättelsen känner jag.
Varför har hans lem betydelse? Varför hatar berättaren japaner?
Å andra sidan, är berättaren en man som jag också tolkade det som? Det kan ju vara två kvinnor som är gifta med varandra.
Det finns några spännande mysterier här - och det retar mig lite att de inte utvecklas.
Välskriven, svenskan är fin och även känslan som förmedlas i språket.
Tyvärr fann jag slutet obegripligt, eller rättare sagt allt föll inte pa plats. Du överskattar oss Ninna, förklara mer.
Tack för era synpunkter på min novell "Quan".
Först vill jag säga att den har legat i sin mapp här på datorn ett bra tag och jag gick inte igenom den och gjorde några redigeringar innan jag sände den till Förlagsredaktören.
Jag har under de tre senaste åren gått på skrivarcirklar, lärt om olika typer av skrivande, gjort mängder med skrivövningar, men eftersom jag sedan tidigare har mycket goda kunskaper i svenska språket och grammatiken, har jag framför allt sökt mig till utbildningar med tonvikt på textanalyser.
När man får kritik kan man förhålla sig till den på olika sätt, men om flera personer har synpunkter på samma sak, om än sedan med olika motiveringar, så är det i alla fall något man som författare till texten ifråga bör reflektera över.
Å ena sidan kan man aldrig skriva en text som alla tycker om eller förstår. Å andra sidan är det det tråkigaste som finns att läsa en text som är övertydlig. Men var går då gränsen när informationen man ger är lagom, och hur ska man presentera den? Ni tre förefaller ha det gemensamt att ni inte riktigt förstår berättelsen. Vem massören är och varför han gör vissa saker.
Den här novellen ingår bland ett flertal andra som jag avsiktligt försöker göra lite mystiska på olika sätt. Man ska avsluta läsningen med en flämtning "oh jösses", eller undra vad det egentligen var som hände. De är dessutom alla korta.
Givetvis får novellerna inte vara oklara - bara mystiska. Mycket av handlingen ska egentligen kunna läsas mellan raderna. Jag har även en del fantasy- och science fiction-betonade historier
Och att hålla balansen i skalan otydlig - tydlig är inte helt lätt. Alltså behöver man en eller ännu hellre flera personer som läser och tycker till. Så ni ska ha all tack.
Nå Quan!
I min skrivarcirkel hade man inga som helst problem med att förstå att Quan är en japansk sumobrottare. Vad de däremot hakade upp sig på, var att massören inte var japan. Hur kan det vara att en icke-japan är massör åt japanska sumobrottare? Det skulle då också vara betydligt mer långsökt om massören vore en kvinna.
Mina skrivarvänner gissade att massören var europé, antagligen på grund av den blonda hustrun, men om vi antar att han är kines? Då är det kanske inte så konstigt att han inte gillar japaner. Och vice versa.
Att han arbetar där beror på hans skicklighet när det gäller massage och örter vilket speglar sig i hans val av örtextrakt i oljan. (Aromaterapi har ni säkert hört talas om.)
Hade jag gjort berättelsen längre, hade han sannolikt även kunnat qigong, akupunktur, reflexzonterapi samt örtmedicin i dess helhet.
En sumobrottare är STOR och TUNG. Jag satt här nyss och letade efter den sajt jag läste då jag skrev novellen, men hittade den inte. Men om ni har tid och lust så är det bara att googla. Ett tips! Sök efter en som heter Raigoro. Han lär ha vägt ca 250 kg. Muskler och fett.
Jag har också tidigare sett ett teveprogram om Sumobrottare, och lärde mig då att håret är deras stolthet, deras allt, det som gör dem till sumobrottare. Utan håret - stor skam och nesa. Eller som japanerna säger -de förlorar ansiktet.
Förstår ni nu varför han dränkte sig? Inte minst med tanke på att det föreföll som om han själv hade skurit av flätan.
Min påhittade sumobrottare har i övrigt inga som helst likheter med de verkliga. De lär åtminstone tidigare ha sovit i stora sovsalar, men jag hittade på att min Quan hade sådan stjärnstatus att han hade eget rum. Med en massagedyna. STOR. Jag tror att om jag inte hade preciserat att den var stor, hade man föreställt sig en 40 cm bred bänk av den typ som våra svenska massörer har och då hade berättelsen inte blivit riktigt vad den var avsedd att vara.
Så vad är det då med den här bjässen till karl med eget rum och stor massagedyna? Skrämmande är han uppenbarligen och massören avskyr honom av någon anledning. Vilken? Vad tror ni? Läsaren får lov att fantisera själv om saker och ting. Det är ju en av de roliga bitarna med att läsa.
FORTSÄTTNING
Vad gäller kommatering så är det mycket möjligt att det finns ett och annat komma som är onödigt i min text. Sådant brukar jag ta i sista redigeringsrundan. Däremot är jag INTE av den åsikten att kommatecken i princip inte ska användas. Det är fel med för många, men lika fel med för få. Komman, och andra skiljetecken, ska användas så att de dels gör texten mer lättläst, dels gör så att den förstås rätt.
Förutom Språknämndens "Svenska skrivregler", kan jag verkligen rekommendera "Komma rätt, komma fel och komma till punkt" av Eva Halldinger och Lynne Truss.
Så har vi det där med adjektiv och adverb i en text. Bort, bort, bort! Men inte alla! Ibland behöver man faktiskt ett och annat beskrivande ord. Massören är kanske så rädd för Quan att han just skyndar sig att svara.
Beträffande "fula" ord. Svordomar, könsord, "shit" osv, anser jag själv, att man inte bör använda det i ett vanligt textflöde. Däremot i repliker eller i personers tankar kan man mycket väl göra det - så länge det stämmer överens med karaktären och situationen han eller hon är i.
Alla berättelser kan sannolikt stramas upp, och dialoger skrivas rappare. Nu är det faktiskt inte så mycket dialog i den här novellen men jag ska se över såväl mina noveller, samt skriva vidare på min deckaräckelroman så snart som jag är klar med den roman jag håller på med nu. Med andra ord runt midsommar nån gång.
Jag hoppas att jag inte missat att bemöta någon åsikt som ni kommit med och gärna vill ha svar på, i så fall får ni gärna göra en ny kommentar om det, så ska jag återkomma.
Ninna
Hej igen Ninna!
Jag håller med dig i dina principiella ståndpunkter om hur man bör skriva, men tydligen inte helt gällande resultatet. Jag föreslog inte att "Shit" skulle bort på grund av att det är en svordom utan för att det bryter stilen i berättelsen. På samma sätt gör det ingenting om en massagebräda är stor, men uttrycket "rejält tilltagen" passar inte. Visst kan man "skynda sig att svara" på någonting, men i just det fallet tycker jag att stämningen i scenen framgår ändå. Då är orden överflödiga och bör strykas.
Det är klart att det är rimligt att japanen är sumobrottare, nu när du säger det – men vid min första läsning hade jag tydligen tankarna på annat håll. Vill du få med dig oss läsare som har tankarna på annat håll bör du tydligare visa sådana saker.
Däremot framstår novellen efter din förklaring mer som en gåta än en novell, och jag undrar om det verkligen är meningen. Om gåtan är att förstå vad novellen handlar om eller vilka dess huvudpersoner är kommer jag helt säkert att känna mig lurad efteråt. Särskilt om gåtan kräver att jag slår upp 'sumobrottare' i ett uppslagsverk.
Det kan förstås vara så att jag, som inte gillar pusseldeckare (eller andra deckare heller, enligt vad jag hittills har läst), inte hör till den tänkta målgruppen.
Tack igen Jergen.
Vad jag kanske gjorde fel, var att skicka en novell som har legat stilla ett tag och som därför inte är aktuell i mitt huvud. Det är alltid lättare att diskutera det som just rör sig i tankarna. För min del just nu - mitt romanmanus.
Kanske skickar jag ett utdrag ur det någon gång. Det är inte någon deckare.
Men jag uppskattar verkligen dina synpunkter och lovar att ha dem vid sidan om mig när jag börjar arbeta med mina noveller igen. Det är just den här typen av kritik som är så värdefull.
Konceptet att skriva sådant som är lite underfundigt, att inte servera allt på ett silverfat och där läsaren måste tänka till lite, är nog bra.
Svårigheten är att se när man ger för lite eller för mycket information.
Det är så lätt att bli blind för den egna texten. Inte minst när man hållit på med den länge och kan allt mer eller mindre utantill.
Jag vet ju vilka personerna är, hur de reagerar och agerar - men har jag gett lagom information om det till läsaren? Uppenbarligen har jag här gett för lite.
För mig handlade novellen solklart om hämnd. Frasen "En kort sekund hejdar jag mig i arbetet vid åsynen av hans lem. Att något så litet, tänker jag, kan göra så stor skada." får mig att tro att sumon har våldfört sig på "Min vackra, blonda hustru."
Rätt eller fel?
/Kamilla
Hej Kamilla!
Kanske inte den blonda hustrun. Eller inte enbart. Som massör på en "förläggning" för sumobrottare, även unga blivande, har massören kanske sett och förstått en hel del.
Läsaren kan ju - och får lov att - tolka in vad som helst i skeendet. Det är det jag försöka göra med mina noveller i "mystikmappen". Öppna upp för fantasin. Vad är det egentligen som har hänt? Det är inte enbart vad jag har tänkt som gäller, utan framför allt vad läsaren kommer att tänka på.
Skicka en kommentar