…halkade jag till på den tunna isskorpan, gjorde några akrobatiska rörelser för att återfå jämvikten men föll till slut hårt på svanskotan. Det gjorde så ont att jag tappade andan och knep ihop ögonen, oförmögen att ta in omvärlden under några minuter. Till slut blev jag medveten om den aromatiska doften och kände att någon lätt tog tag i min arm. När jag öppnade ögonen satt Cedric på huk bredvid mig.
- Hur gick det?
Jag kunde fortfarande inte tala, bara stöna. Försiktigt vände jag runt och höll min vantklädda hand mot mitt ömma ryggslut. I ögonvrån såg jag förskräckt hur Cedric böjde sig fram mot mig och tryckte sina händer mot samma ställe. Innan jag hann protestera kände jag en stark värme och smärtan var borta.
Cedric låg mot mig när jag väl stod upp och oroligt flackade med blicken för att upptäcka om vi var iakttagna.
- Det är förbjudet att använda kraften, sa jag. Jag skulle kunna anmäla dig.
Han fortsatte att le mot mig. Han såg helt ofarlig ut. Omedvetet gned jag handen mot svanskotan. Jag var inte ens öm.
- Ska vi gå och få i oss något varmt? En kopp örtte på Huligan´s?
I efterhand skulle jag kunna påstå att det var som om han nästan hypnotiserade mig men det skulle inte vara sant. Jag följde villigt med honom till studentfiket, lät honom pyssla om mig, hänga upp min jacka och mössa på en krok, beställa te med lite konjak och varma muffins, långsamt förföra mig med sin blick och lätta beröringar. Jag var inget offer, bara en naivt ung flicka som följde honom, utan att tänka på konsekvenserna.
Mina domare ser annorlunda på saken. De anför…
- Hur gick det?
Jag kunde fortfarande inte tala, bara stöna. Försiktigt vände jag runt och höll min vantklädda hand mot mitt ömma ryggslut. I ögonvrån såg jag förskräckt hur Cedric böjde sig fram mot mig och tryckte sina händer mot samma ställe. Innan jag hann protestera kände jag en stark värme och smärtan var borta.
Cedric låg mot mig när jag väl stod upp och oroligt flackade med blicken för att upptäcka om vi var iakttagna.
- Det är förbjudet att använda kraften, sa jag. Jag skulle kunna anmäla dig.
Han fortsatte att le mot mig. Han såg helt ofarlig ut. Omedvetet gned jag handen mot svanskotan. Jag var inte ens öm.
- Ska vi gå och få i oss något varmt? En kopp örtte på Huligan´s?
I efterhand skulle jag kunna påstå att det var som om han nästan hypnotiserade mig men det skulle inte vara sant. Jag följde villigt med honom till studentfiket, lät honom pyssla om mig, hänga upp min jacka och mössa på en krok, beställa te med lite konjak och varma muffins, långsamt förföra mig med sin blick och lätta beröringar. Jag var inget offer, bara en naivt ung flicka som följde honom, utan att tänka på konsekvenserna.
Mina domare ser annorlunda på saken. De anför…
3 kommentarer:
Puh. Jag blir verkligen tagen med storm. Storartad litteratur.
Kanske den här stafettskrivningen inte kommer att bli så lyckad...
Måste allting bli lyckat? Kan det inte bara få vara roligt?
Skicka en kommentar