Bidrag nummer fem

... att det i själva verket var jag som använde mina krafter för att snärja honom. Men mina krafter är inte av den art att de skulle kunna snärja någon. Allra minst en Makkii.

Den här kvällen var jag ännu lyckligt ovetande om allt som låg framför mig. Fängslandena och rättegångarna skulle inte komma förrän långt senare, och jag njöt av stunden som ett barn på julafton.
Medan vi satt där med våra tekoppar, började en dunkel föraning gripa tag i mig. Men som den var svag och bara tycktes indikera en storm ignorerade jag min känsla. Cedric fortsatte prata om böcker vi båda läst och mot bättre vetande kastade jag mig in i diskussionen. Först när jag inte längre kunde strunta i föraningen tog jag den på allvar.
”Jag bör nog gå hem nu, tack för hjälpen. Och téet.” Jag drack upp det sista och reste mig för att ta min jacka.
”Det har varit trevligt att prata med dig, Beth. Jag hoppas att det inte är något jag sagt eller gjort som får dig att vilja lämna mig.” Cedric log som om han bara skojade, men samtidigt var det som om en glimt i hans ögon sa något annat. Glimten sa att han inte var redo att släppa mig än, men jag fick ingen känsla av varför.
”Det har varit jättetrevligt”, svarade jag. ”Men klockan börjar bli mycket och jag har mer att arbeta med i kväll.”
”Jag trodde den sista tentan före jul var klar.”
”Jo det är den. Det jag ska göra är … något annat.”
”Jag följer dig så du inte halkar omkull på någon ny isfläck”, sa han och tillade: ”Jag hoppas att vi snart kan träffas igen.”
Han log brett och en våg av värme spred sig inom mig.

Det var kolsvart ute när vi lämnade cafeterian och nästan vindstilla. Meterdjup snö gnistrade i skenet från miljoner stjärnor, och neonrören spred ett nästan kusligt sken med sina kalla röda och gröna färger. Trots den bitande kylan var mängder av människor ute på gator och torg. De köpte julklappar som om ingen kris existerade, drack glögg och mumsade i sig pepparkakor, och många sjöng glatt med i de julsånger som kom ur högtalarna. Ingen, inte ens jag, anade vad de kommande dygnen skulle innebära för oss alla.