Jag tycker det börjar bli dags att presentera en ny text av er bloggläsare. Det kan ju vara lite segt att komma igång på måndagar. Det här kanske piggar upp er lite. Förra gången publicerade jag ett utdrag ur ett manus av Liz Wennberg. Den här gången blir det en novell -
Quan av Ninna. Jag har som vanligt inte gjort någon bedömning av texten, utan den lämnar jag och Ninna åt er läsare. Det är återigen ni som får vara förlagsredaktörer!
Ninna är just nu inne i sluttampen med sin första roman. Tidigare har hon skrivit en del noveller och det är en av dem som publiceras nedan. Ninna presenterar sitt novellskrivande så här:
"Mitt mål är att skriva noveller där en person står i centrum och det händer något ... ehhh. .. knepigt(?) Något som mer eller mindre bara står mellan raderna. Mer eller mindre kusligt, eller underligt, eller som får läsaren att undra vad det egentligen var som hände."
QuanMed oförändrat ansiktsuttryck betraktar Quan mig en lång stund. När tystnaden börjar eka i mitt huvud, får jag anstränga mig för att inte börja babbla vilt. Det gäller att hålla sig så lugn som möjligt nu.
”Har du något särskilt emot japaner?” undrar han och rösten har en frostig klang.
”Nej, nej. Inte alls”, skyndar jag mig att svara. Att jag egentligen har jävligt mycket emot japaner, i synnerhet just denne japan, är högst olämpligt att tillstå. Han är stor. Mycket stor. Han skulle lätt krossa mig, om han fick för sig att sätta sig på mig. Jag vet.
Hans blick är som en röntgenstråle, och han betraktar mig ytterligare en stund innan han vänder sig om och avlägsnar sig genom bakdörren ut i korridoren. Han får vrida sig en smula på tvären, för att komma igenom. Innan han hunnit ut ur rummet vänder han sig om, greppar med ena handen om dörrkarmen och säger: ”Skynda på.”
Inte förrän jag hör hans fotsteg slockna utanför ytterdörren, vågar jag slappna av en smula. ”Shit”, tänker jag, ”hur kunde den snedögde jäveln komma så nära inpå mig?”
Det förundrade mig att han kunnat smyga så tyst att jag inte hört något förrän han stod alldeles bakom mig. Jag kände doften först. Doften av den speciella hårolja han alltid använder. Jag måste vara försiktig.
Jag öppnar skåpsdörrarna och plockar skyndsamt fram allt jag behöver inför behandlingen. Oljor, essenser, handdukar. Till sist tar jag fram den kniv jag omsorgsfullt slipat till rakbladsskärpa och lägger den mellan handdukarna.
När jag rullat iväg längs de stenbelagda gångarna och nått Quans rum, befinner han sig redan där. Han är en av de få som har eget rum och slipper sova i någon av de stora sovsalarna. Därtill är han den ende som har så stort rum, att där även finns plats för en rejält tilltagen massagedyna.
När han får syn på mig, lägger han sig på mage på dynan. Han är vig som en 50-kilos balettdansös trots att han väger nästan fem gånger så mycket, och det är en smula makabert att se honom röra sig. Som en flodhäst i tutu och balettskor.
”Jag fryser och är trött”, säger han.
Jag tar en skål och fyller den med sesamolja. Droppar i patchouli och ylang-ylang. Droppar i lavendel. Nog ska han bli varm. Jag smörjer raskt och flödande in honom och brer sedan ut handdukar över den nakna kroppen. Tar så del för del och masserar. Drar. Knådar. Huden blänker av oljan och mina händer, mina armbågar, mina knän och fötter glider över och i och genom den muskulösa fetman. Armarna. Ryggen. Skinkorna. Benen.
Med en lätt handrörelse manar jag honom att vända sig om och jag upprepar proceduren. En kort sekund hejdar jag mig i arbetet vid åsynen av hans lem. Att något så litet, tänker jag, kan göra så stor skada. Så fortsätter jag massera; utan att tänka. Utan. Att. Tänka.
När det är dags för fötterna stannar jag länge där. Bearbetar ingående zonerna för solarplexus. Hans andhämtning blir lugn och tung.
Så brer jag en stor handduk över honom. Tvättar noggrant mina händer och sätter mig i enkel lotusställning bakom hans huvud. Försiktigt bearbetar jag hans ansikte. Mjukt gnider jag punkten mitt i pannan. Drar med fingrarna ut mot tinningarna. Käklederna. Halsen. De spända senorna i nacken. Så masserar jag in olja i håret. Sakta bearbetar jag hårbottnen med fingertopparna, tills jag är säker på att han sover. Jag drar håret mellan mina fingrar och formar det till en liten fläta. Drar åt en smula så det stramar i hårbottnen. Han brukar tycka om det och jag hör ett dovt, belåtet grymtande. Så börjar han snarka.
Tyst reser jag mig på knä. Tar kniven och skär med ett raskt snitt av honom hårflätan. Innan jag tyst smyger ut genom dörren lägger jag den svarta, oljiga tingesten i hans högra hand och kilar försiktigt in kniven i hans vänstra.
Jag är glad att jag kommer ihåg att han är vänsterhänt.
Några dagar senare möter min hustru mig vid grottan. Min vackra, blonda hustru.
”Han dränkte sig i floden”, säger hon.
Jag nickar. Ja, vad annat kunde han göra.
Sedan går vi.