Bidrag nummer tre

Jag kom mig inte för att gå därifrån. I normala fall hade jag snabbt vänt på klacken och begett mig någon annanstans om någon av deras män kommit i närheten av mig. Men jag hade blivit uppfostrad av min far att alltid visa artighet och respekt mot alla, oavsett ras eller folkslag.
Efter några tuggor log han vänligt mot mig och bad om ursäkt för att han trängt sig på.
”Å det gör ingenting”, svarade jag och drabbades sedan av akut tunghäfta.
”Vilket är ditt namn?”
”Beth.”
”Studerar du här på akademin, Beth?”
”Ja.”
”Jag har just kommit hit. Ska studera filosofi de kommande två terminerna. Har lite andra intressen också men de kunskaperna får jag skaffa mig på annat håll.”
Han log brett och ägnade sig sedan åt sin sallad. Jag la märke till att han varken hade kött eller fisk i den.
”Är du vegetarian?”
”Ja, jag mår bäst av det. Antar att det är något genetiskt. I vår släkt har det varit vanligt att vi blir sjuka av animaliskt protein, även om det tycks hoppa över en och annan generation.”
”Så underligt!”
”Åh, det är som det är.”

”Kan jag bjuda dig på någonting”, undrade han när han svalt sin sista tugga. ”Ännu en sån där kanske?” Han pekade med gaffeln på mitt tomma glas.
”Tack, men... nej tack. Jag ska hem.”Jag packade raskt ner mina saker i ryggsäcken, tryckte även ner koftan, och gick sedan med ett kort hej. Kroppen skälvde som om jag hade influensa med hög feber.

Under månaderna som kom såg jag honom emellanåt. Han stod ofta i en ring av studenter som uppmärksamt lyssnade till honom. Jag undrade vad det var han pratade om som tycktes vara så intressant. Ibland brast de ut i skratt, och då blev jag ännu nyfiknare. Men jag undvek att komma nära. Jag förstår fortfarande inte varför, men det var som att ju mer jag ville närma mig honom, desto svårare var det. Istället koncentrerade jag mig på mina studier. Såg till att få högsta betyg på alla tentor och såg fram mot min examen.
En sen eftermiddag någon vecka före jul var jag på väg hem från sista föreläsningen för veckan och hade fortfarande tankarna på partikelacceleratorn. Kanske hade jag slappnat av i uppmärksamhet under månaderna som gått, för plötsligt ...