söndag 17 maj 2009

Förlagsredaktör åt Liz Wennberg

Jag har tidigare här på bloggen pratat om gräddfiler in på förlaget. Utifrån den diskussionen och andra kommentarer från er läsare har jag bestämt mig för att publicera ett utdrag ur ett manus från en av mina läsare, Liz Wennberg. Hon har precis som många av er andra läsare färdiga manus som ligger och väntar på att publiceras.

Jag har inte gjort någon bedömning av utdraget, utan den tänker jag och Liz lämna åt er läsare. Det är ni som nu får chansen att hjälpa Liz. Det är ni som får vara Förlagsredaktörer.

Om det nu är så att just du har ett manus som ligger och väntar så tycker jag att du ska skicka in ett utdrag till mig (forlagsredaktoren@gmail.com) tillsammans med en kort introduktion. Det är dock inte säkert att jag kommer att publicera det här på bloggen, men man vet aldrig.

En sak är viktig att säga i det här sammanhanget och det är att bloggen fortfarande kommer att handla om livet på förlaget, men att jag då och då kanske kommer att publicera utdrag ur manus från er läsare. Bloggen kommer alltså inte förvandlas till ett skyltfönster för outgivna författare.

Ta nu chansen och bli förlagsredaktör för en dag!



Well, detta manus handlar om Marion, en tjej som kommer på sin pojkvän Jens med att ha varit otrogen genom att hon hittar en servett i hans jackficka som det står Älskar dej på. Hon lämnar honom efter en kort konfrontation och beslutar sej för att dra till sin bror Mårten eftersom hon inte har någon annanstans att ta vägen. Marion har en dålig relation till sina föräldrar vilket gör saker och ting en smula mer komplicerade.

Noll tyngdlag

Jag tar av mig hörlurarna och ringer på. Dörren öppnas, det är inte Mårten, såvida han inte opererat om sej sedan i onsdags, i så fall har de lyckats bra med brösten, inga tendenser till tyngdlagsproblem.
”Ja?”, säger den befriade från tyngdlagen och lägger armen rakt upp efter dörrkarmen.
En snygg brud, det där. Jag sätter mitt svarta långa hår bakom öronen och försöker städa till mig lite. Men vad hjälper det, mina problem kvarstår ju ändå. Hon ser ut att vara en sån som Jens har fallit för. Låga hipsters, väldigt låga. Inget problem med buskaget, inga åderbråck, och inget hår under armen. Jag har inte rakat mig på två veckor. Inte sedan Jens for iväg. Tanken var ju liksom att jag skulle åtgärda min regnskog ikväll. Men det är ju bara att fetglömma nu. Jag känner mig smutsig då jag ser den här kala fläcken framför mig. I mitt nuvarande tillstånd i de södra regionerna aldrig skulle lägga upp mig på gynbänken. Inte för vilka stålar som helst i världen. Måste bli bättre på att hålla efter så slipper jag må dåligt över det också, om jag råkar se en kal fläck fler gånger (gud förbjude).
”Hej, Marion heter jag. Jag är Mårtens bror ... jag menar syster”
Herregud vilken förvirrande dag! Sen sträcker jag fram handen för att hälsa samtidigt som jag funderar över var hennes hand befann sej före jag nu ska skaka den. Hon tar ett sladdrigt tag om min hand. Jag tycker inte om sladdriga goddag händer.
”Måååååårteeeen!”, skriker hon.
Det var verkligen styrka i den späda kroppen. Mårten kommer stapplade mot dörren. Naken!
”Men för helvete, du kan väl skyla dig!” ropar jag och vänder mej bort.
Jag har ingen lust att ha min brors bleka könsorgan på hornhinnan. Sudda, sudda.
”Tjenare Marion, jag hoppas att du inte tänker flytta in!”
Mårten pekar på min snygga resväska och tar sedan ett krampaktigt tag i dörrhandtaget. Jag ser att han håller hårt för han får vita fingrar. Den kala fläcken har satt armarna i kors.
”Jo, faktiskt, jag och Jens har gjort slut. Bara för någon dag eller så.”
”Har ni gjort slut för någon dag eller vill du flytta in för någon dag?”
Mårten skrattar stelt, han fattar nog vad jag menar, så djävla dum är han inte. Han håller fortfarande stadigt i dörrhandtaget. Den perfekta bruden stirrar bedjande på Mårten och släpper hårt ner armarna efter sina sidor så det liksom darrar till i brösten. Jag kan inte låta bli att stirra på de där toppiga sakerna. Jag vill ha sådana bröst. Den dagen jag vinner pengar på lotterna jag aldrig köper, då ska jag ha tyngdlags befriade bröst. Undrar om hon tar illa upp om jag fotar dem. Mårten stirrar tillbaka på henne. Han har ett litet osmakligt besvärat utseende. Han ser faktiskt lite illamående ut. Han kanske är rädd för henne. Stackars Mårten. Stackars mej. Stackars perfekt-bröstade-kvinna.
”Jag måste gå nu.”
Tjejen vänder sej om och går och tar på sej ett par byxor och en tröja, likadan tröja som jag har. Köpt på H&M i vintras. Jag kanske är rätt så modern ändå. Hon ser på mig och höjer ögonbrynen innan hon går ut genom dörren. Det här var inte populärt. Är det mitt fel att mamma och pappa knullade och att jag var snabbast och står här i detta nu? Mårten släpper äntligen in mig. Han inser väl att jag inte tänker gå. Han vet att jag inte ger mej i första taget. Jag får alltid min vilja igenom, nästan alltid. Åtminstone då och då.
”Det var väl inte så svårt”, säger jag, ”man är bror och syster i nöd och lust.”
”Så heter det inte alls!” säger Mårten och blänger på mej
”Nej, kanske inte, men det borde göra det.”

16 kommentarer:

Simona sa...

Wow! Undrar om inte det här var ett av de bästa initiativ jag varit med om på länge.

Kul!
Vad roligt för dig, Liz och kudos åt Förlagsredaktören.

Tack för en toppenblogg.

Kram

Simona

Liz Wennberg sa...

Tack. Typ.

Anjo sa...

Kul idé, jag får rota i lådorna lite och skicka in...

Åsa Hellberg sa...

Jag vill läsa mer av nytt, roligt och galet från Liz. Hon har en helt egen stil, och vem har det idag?

Anna sa...

Tyvärr. Vill absolut inte göra Liz ledsen, men jag skulle ärligt talat inte tända på det här. Tycker att tonen är alldeles för glättig och distanserad, man gillar inte huvudpersonen särskilt mycket, hon känns som en konstruerad "lustigkurre" som är svår att identifiera sig med. Hennes försök att vara rolig blir för mig krystade, och det är bara tröttsamt med bröst- och underlivshumor. Sorry, men jag tror mer på att försöka skildra en genuin och äkta människa i stället för ännu en platt chicklitfigur. Våga berätta om det som känns, på riktigt.

Liz Wennberg sa...

Anna; Jag blir inte ledsen. Lovar!
Det är så många "språk" jag inte förstår mej på i författarvärlden.

Liz Wennberg sa...

... och för att klargöra saker och ting så är detta inte början på manuset. Om nu någon trodde det. Det här är två sidor av 220.

Jergen Puckel sa...

Jergen Puckel leker förlagsredaktör:

Det finns någonting tilltalande i det råa, sarkastiska tonfallet. Jag gillar bitvis humorn – när hon säger "bror" istället för "syster" eller när hon vill fotografera de svävande brösten. Det funkar på mig. Stilen känns tydligt igen från Liz' underhållande blogg. Det är som en Amanda Svensson med mer attityd och mer erfarenhet.

Själva handlingen kan jag inte uttala mig om, som Liz också påpekar i en kommentar här ovanför. Men jag har svårt att se en handling vari scenen i det korta utdraget ovan skulle utgöra någonting annat än en transportsträcka, och som sådan skulle den helt enkelt kunna strykas. Utan något exceptionellt intressant omgivande sammanhang som vi inte får läsa här saknar scenen en tillräckligt tydlig drivkraft. Om "Marion" ändå vill ondgöra sig över broderns flickväns fläckfria kropp borde en bisats eller två vara utrymme nog.

Därutöver framstår texten som ett tämligen oputsat utkast. Problem med kommatering, interpunktion och felaktiga särskrivningar stör läsningen. Överdrivet bruk av det lilla ordet "ju" är ett vanligt nybörjarfel (låtsas jag känna till nu när jag låtsas vara förlagsredaktör). Meningar såsom "han fattar nog vad jag menar, så djävla dum är han inte" underskattar läsaren genom att förklara vad läsaren redan har förstått; sådant bör förvisso besparas en förlagsredaktör.

Efter att ha följt Liz' blogg en tid skulle jag inte bli förvånad om hon fick någonting utgivet en vacker dag, och jag skulle säkert ha roligt när jag läste det. Men faktum är att bloggen är intressantare både innehållsmässigt och litterärt än utdraget här ovanför.

Slutsats: Ge inte upp! Men skärp upp.

Liz Wennberg sa...

Hej Jergen! Ja, jag fick också fundera över komman på konstiga platser och bortfall av punkter. Funderar om jag saxade det från ett okorrat manus. Har dock läst igenom det innan. Men även solen har fläckar. Får skärpa mej.

Vad gäller ju och så vet jag att det är överflödsord. Men jag älskar ju faktiskt ju, så jag får arbeta på det.

God morgon.

Christin sa...

Drivet finns i texten, den "andas energi" som jag själv fick höra i "yngre dagar". Vilket är positivt.
Vad jag kan se, utöver det som redan skrivits om "transportsträcka" är att texten är en aning övertydlig.

Läsaren kommer i regel ihåg hur en människa ser ut, från första beskrivning. Exempelvis upprepar du (ett ord som jag också fastnar vid och undrar över) tyngdlagsproblem och befriad från tyngdlagen, i meningen under. Behövs inte, blir för tydligt. Jag vill stryka andra meningen.

Beskrivningen av flickvännen, samt jagets tillstånd, känns också en smula onödigt. Jag vill hemskt gärna behålla "kala fläcken" som jagets kommentar på flickvännen, roligt! Men "regnskogen" och "de södra regionerna" blir också övertydligt för mig. I två meningar kan du sammanfatta, snyggt och bitigt för det ser jag att du har, flickvännens fysiska tillstånd. Sedan jagets.

Jaget beskriver hur hon sätter sitt "långa svarta hår" bakom örat. Akta dig för att utifrån ett jag beskriva det yttre av jaget. Det blir... jag vet inte. Men min skrivarkurs har varnat mig för det, jag beskrev tidigare mitt jags långa röda hår och när de sedan tog upp det på textdiskussionen blev jag generad. Herre gud, det låter ju så självgott! Hår, får räcka där.

Brodern tar tag i dörrhandtaget och håller hårt några stycken ner.
Sedan påminner du läsaren om att brodern fortfarande håller i handtaget; så länge du inte löser upp en sådan påfallande scen, pågår den. Du behöver inte påpeka, det blir övertydligt.

Annars, som sagt, transportsträcka. Det viktiga i det här stycket är att gestalta det besvärade. Att Mårten står naken och skyler sig och kastar blickar är nog; du behöver inte skriva ut att han är besvärad. Det skulle vi alla vara i den här situationen. Att han ens kommer till dörren utan kläder är för mig intressant? Också flickvännens uppträdande i början räcker. Därefter kan du ägna dig större delen av den här biten åt dialogen, och få ner storleken på det här stycket.

Svidande, konstruktiv kritik. Men som jag sa tidigare har du drivet i dig; min uppfattning är att du kommer förstå vad jag menar och överväga om det stämmer in på dig, eller inte, utan att bli ledsen? :)

/C

Liz Wennberg sa...

Hallå alla människor. Om jag blir ledsen? Jag blir inte ledsen. Jag tycker det är bra om det kommer fram att jag inte behärskar detta med att skriva eftersom jag lägger ner så pass mycket tid med det. Jag jobbar för ingenting och det är allt annat än lätt. Men jag hänger kvar men ett virus.

Tycker det är bra med kritik, för jag har inte råd att gå skrivarkurser. Jag har knappt råd att skicka in mina manus till förlag. Låst läge. Får jag svart på vitt att jag bör lägga ner detta, ja, då kommer jag att få över massor med tid till annat. Men jag vill inte lägga av, men ibland kanske man måste :)

Varför Mårten är besvärad är inte för att han är naken, utan enbart för att Marion kommit dit.

Ni är fantastiskt duktiga och insatta ni som kommenterat. Blir kul att läsa er då ni blir utgivna.

Liz Wennberg sa...

... och jag är inte svarthårig. Jag är onaturligt röd.

F d förlagsredaktör sa...

Jag tror absolut att Liz kan bli utgiven någon gång, förutsatt att hon har en intressant historia att berätta. För min del tror jag inte att det är så stor idé att analysera det här lilla textutdraget i detalj (det kan man ägna hur mycket tid som helst åt) utan jag tror att det vore mer värdefullt att veta hur berättelsen ser ut i stora drag. Håller grundidén för en roman? Är den unik, tankeväckande, säger den något som inte sagts 100 ggr förut? Språkfel, upprepningar osv löser sig alltid i proffsens händer. Men TEMAT och STORYN, det är det som är det svåra. Det är där nyckeln finns till ett ja eller nej från ett förlag. Enligt min erfarenhet alltså. Lycka till!

Christin sa...

Liz - har du inte råd att ta ett CSN-lån, menar du? Jag läser en skrivkurs på heltid, studiemedelsberättigad. Det är annars det bästa tips jag kan ge andra som skriver. Man lär sig så enormt mycket genom dessa kurser, som är jättesvårt att lära sig på egen hand.

"Jag tycker det är bra om det kommer fram att jag inte behärskar detta med att skriva eftersom jag lägger ner så pass mycket tid med det" - det kommer förmodligen aldrig att komma fram, eftersom det är helt och hållet upp till dig. Hur mycket du vill ha det här. Hur mycket du klarar av att lära dig. Hur mycket jävlaranamma det finns i dig. Det är i vilket fall vad jag är övertygad om - så länge man vill någonting tillräckligt hårt, ser man till att det händer, liksom. Det är upp till dig att hitta storyn, hitta språket, and do it! ;)
Önskar dig lycka till.

Kram kram/C

Liz Wennberg sa...

Christin; jag jobbar heltid, och har även testat plugga heltid, det gick inte, inte heller halvtid, inte ens i egen takt. Jag bor 110 mil norr om Stockholm, kan inte flytta för att gå skola. Vill man då säga att jag gjort mitt val att inte vilja lyckas och utvecklas, varsågod.

För mej är läget så att allt får antingen bära eller brista. Börjar saker och ting bara brista blir det lite svårt i längden, hur mycket jävlaranamma det än finns i mej. Och det är inte bara jag som ska vilja, även en redaktör/förläggare.

Jag kämpar som en gris för detta samtidigt som jag aldrig missunnar eller mår dåligt över då andra lyckas med det som jag själv vill.

Jag är glad för din skull att du kan gå en skrivarkurs. Skillnaden mellan oss är att du säkert snart kan vifta med ett avtal. Då vill jag vara först att gratulera.

Kram.

Anonym sa...

Det här var ju bra, jag vill veta hur det går.

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se