Värmen och plottern

Idag ska jag kolla plottern som kom från tryckeriet igår. Jag ska bläddra igenom och egentligen bara kolla att tryckeriet inte klantat sig på något sätt. Att alla sidor har text och inga vita fläckar eller annat kladd.

Det är ett danskt tryckeri som ska trycka boken. På en sida har de satt en post-it-lapp där det står "mangeler beskaerning". Vad betyder det? Det är redan 26 grader varmt på mitt rum. Det är för varmt för att tänka klart. Jag känner mig väldigt frestad att inte kolla upp vad mangeler betyder. Bara signera plottern och skicka tillbaks den med ett ok. Jag tänker, hur viktigt kan det vara? Sidan ser ju bra ut. Jag tror jag går och baddar ansiktet och funderar på saken.

Rösta på förlagsredaktören!

Jag har gjort en blok på vulkan.se! Den heter Livet på förlaget och innehåller de tre första månadernas inlägg.

Det var väldigt intressant att göra en bok helt på egen hand. Vanligtvis är det ju en hel hög människor inblandade: förläggare, formgivare, bildredaktörer. Och författare förstås. Jag kan säga så här - det blir också mycket bättre då! Det blir faktiskt inte lika bra när man ska spela alla roller själv. Vulkans formgivningsprogram var inte det allra bästa och mest pedagogiskt utformade heller ...

MEN - bloken blev inte så tokig till slut ändå! Det ska bli spännande att se hur det går. Köp den gärna och glöm inte att rösta på den i blok 2009. Jag tror att ni röstar genom att skicka ett mejl till blok@vulkan.se och skriver Förlagsredaktören i ämnesraden. Jag gör förstås samma sak för er om ni vill. Om ni hör av er så röstar jag!

Tråkigt!

Det är så tråkigt att behöva åka till jobbet idag. Det är inte det att jag tycker att mitt jobb är tråkigt. Nej, tvärtom faktiskt. Jag tycker som ni redan vet väldigt mycket om mitt jobb. Problemet är inte heller att det är så vackert väder. Grejen är ju den att det inte finns några att prata med på jobbet. Alla är på semester! Jag vet att jag tidigare har klagat på alla som stör, men när det väl är tyst så är det också jobbigt.

Alltså, alla som är på semester. Kom tillbaka!

Bidrag nummer fem

... att det i själva verket var jag som använde mina krafter för att snärja honom. Men mina krafter är inte av den art att de skulle kunna snärja någon. Allra minst en Makkii.

Den här kvällen var jag ännu lyckligt ovetande om allt som låg framför mig. Fängslandena och rättegångarna skulle inte komma förrän långt senare, och jag njöt av stunden som ett barn på julafton.
Medan vi satt där med våra tekoppar, började en dunkel föraning gripa tag i mig. Men som den var svag och bara tycktes indikera en storm ignorerade jag min känsla. Cedric fortsatte prata om böcker vi båda läst och mot bättre vetande kastade jag mig in i diskussionen. Först när jag inte längre kunde strunta i föraningen tog jag den på allvar.
”Jag bör nog gå hem nu, tack för hjälpen. Och téet.” Jag drack upp det sista och reste mig för att ta min jacka.
”Det har varit trevligt att prata med dig, Beth. Jag hoppas att det inte är något jag sagt eller gjort som får dig att vilja lämna mig.” Cedric log som om han bara skojade, men samtidigt var det som om en glimt i hans ögon sa något annat. Glimten sa att han inte var redo att släppa mig än, men jag fick ingen känsla av varför.
”Det har varit jättetrevligt”, svarade jag. ”Men klockan börjar bli mycket och jag har mer att arbeta med i kväll.”
”Jag trodde den sista tentan före jul var klar.”
”Jo det är den. Det jag ska göra är … något annat.”
”Jag följer dig så du inte halkar omkull på någon ny isfläck”, sa han och tillade: ”Jag hoppas att vi snart kan träffas igen.”
Han log brett och en våg av värme spred sig inom mig.

Det var kolsvart ute när vi lämnade cafeterian och nästan vindstilla. Meterdjup snö gnistrade i skenet från miljoner stjärnor, och neonrören spred ett nästan kusligt sken med sina kalla röda och gröna färger. Trots den bitande kylan var mängder av människor ute på gator och torg. De köpte julklappar som om ingen kris existerade, drack glögg och mumsade i sig pepparkakor, och många sjöng glatt med i de julsånger som kom ur högtalarna. Ingen, inte ens jag, anade vad de kommande dygnen skulle innebära för oss alla.

Utbud och efterfrågan

Tillbaka från ett kort förlagsmöte. De brukar inte vara särskilt spännande. Mest prat om försäljning och budget och att det "rullar på" och sånt. Oftast är de flesta redaktörerna tysta. Men så idag reser sig en av oss upp och frågar om lönebildning och nivåer bland redaktörer. Har vi seniora och juniora redaktörer egentligen? Hur sätts lönerna? Hur viktig är bakgrund, erfarenhet, ämnesområde/genre egentligen?

Chockerande! Vi talar inte högt om löner på förlaget. Det anstår oss inte. Vi är ju kulturarbetare. För oss är pengar oviktigt. Bara att få skapa är lön nog för oss!

Fast så där är det ju inte på riktigt! Svaret som chefen gav var helt enkelt att det är utbud och efterfrågan som gäller. Typiskt att så många vill bli förlagsredaktörer!

Live från lunchen

Äter lunch med kollega. Han pratar och pratar. Jag låtsas just nu svara på ett viktigt mejl. Bara för att få stopp på honom. Det här är förresten vad vi äter.



-- Post From My iPhone

Boktipset - ett misslyckande

Nu har jag varit med i Boktipset ett antal veckor. Jag har bildat en grupp och försökt att där starta upp lite diskussioner. Det har visat sig att allt är ganska stiltje. Det är inte många kommentarer och framförallt inte mycket diskussion.

Jag tror att Boktipset kommer att finnas ett tag till men att man om ett tag kommer att vara tvungna att lägga ner det. Jag kan inte se hur det skulle kunna ge några fördelar åt ett visst förlag. Jag kan inte heller se hur det skulle kunna öka bokläsandet. Det är ju helt klart så att det är de som redan läser mycket böcker som är de aktiva och som går med. Det är ju de personer som inte läser alls som man vill nå och locka till att börja läsa. Det är ju bara dessa människor som kan rädda den sjunkande bokmarknaden.


En annan intressant iaktagelse är att de kända personer som finns med med sina bokhyllor inte heller verkar vara så aktiva. Deras bokhyllor ökar inte nämnvärt, om de ökar alls. Det här med att bokhyllorna inte ökar är i och för sig inte bara något som gäller dessa kändisar, utan det är också något som gäller de flesta medlemmarna på Boktipset. Det här är något av Boktipsets största problem. Det tar nämligen en stund att läsa en bok. Det vet alla som läser böcker. Det gör att det blir svårt att få igång diskussioner och dynamik på sidan. Det hade varit mycket lättare om det hade varit något annat man skulle diskutera, t. ex. film.

Slutsatsen får alltså bli att det inte kommer bli något av den här sidan. Jag tror att Boktipset var en rejäl felsatsning som har kostat förlaget en hel del pengar som de aldrig kommer att få tillbaka. Det hade nog funnits bättre saker att lägga pengarna på.

Blok 2009

Expressen och vulkan.se tänker utse årets blok, det vill säga en blogg som görs om till bok. Låter ju lite kul trots allt! Många av er har ju egna bloggar. Vad tycker ni? Ska vi hjälp varandra? Jag nominerar er och ni nominerar mig!

För att nominera skickar man helt enkelt ett mejl till blok@vulkan.se Om ni vill att jag ska nominera er så skriv bloggens namn i kommentarsfältet eller mejla till mig. Det är kul att göra saker tillsammans eller hur!

Romankommentarer

Kul att så många av er har skickat in bidrag till romanprojektet! Hittills har jag ju hållit mig mest i bakgrunden och lagt ut bidragen okommenterade. Jag tänkte nu att det kunde vara dags att säga något. Komma med några enkla tips och reflektioner. Jag ska ju också bidra lite till projektet.

• Först och främst hänger bidrag 2-4 bra ihop, medan glappet mellan 1 och 2 känns av. Det gör att ettan mer känns som en prolog.
  
  
• TID - när utspelar sig historien? Hur såg världen ut då? Det första bidraget där Jag pratar om hur det var när Du var liten, andas 70- eller kanske 80-tal. Man förstår att barnet nu är vuxet eller i alla fall tonåring och har blivit vegetarian. Han eller hon blev bjuden på naturgodis. Fanns det på 70-talet? I bidrag 2 dricks det latte. När började man egentligen dricka latte?
  
  
• RELEVANS - varför är vissa saker viktiga? Varför tala om att Jag inte har dåligt samvete för att hon ensam tar upp ett tvåmansbord.

• VAR - var är vi egentligen? I bidrag nummer ett nämns Göteborg. I de senare bidragen är allt lite skumt.

• Spara lite på mystiken. Varför så konstiga namn? Kvantfysik lite långsökt eller? Det blir ju svårt att spinna vidare på det.

Det var allt för den här gången. Hoppas att mina synpunkter kan vara till någon hjälp. Nu är det bara att skriva! Vi är framme vid bidrag nummer 5.

Kommunikationsproblem

Det sista som hände innan jag lämnade förlaget igår var att formgivare K ringde för att kolla hur jag låg till med korrigeringarna i de två böcker vi just nu arbetar med. Han tänkte nämligen ta semester om en eller max två dagar. Dagar! Vi hade ju planerat två veckor till av korrigeringar innan böckerna ska till tryck. Jag har inte ens fått in det allra sista från författaren till den ena boken. Vi har tydliga kommunikationsproblem! Vi kom fram till att detta inte gick att lösa just då, utan ska istället höras nu på morgonen.

Förläggaren sa just att om K gör så där igen är det sista gången han gör ett jobb för det här förlaget. Dramatik på jobbet före klockan åtta en tisdag är förstås alltid uppiggande, men jag gillar verkligen K. Jag vill fortsätta jobba med honom. Jag fixar däremot inte att göra klart allt på två dagar.

Dagens uppdrag är alltså att försöka se till att böckerna kommer till tryckeriet i perfekt skick (som planerat om två veckor), att förläggaren blir nöjd med jobbet, att K får semster och att alla är nöjda och glada. Det var allt. God morgon på er!

Fira?

På dagens redaktionsmöte föreslog jag att vi ska äta tårta på fredag för att uppmärksamma ett slutfört projekt. Man ska fira allt som går tycker jag. Nya böcker, försäljningsframgångar, uppnådda resultat och budgetar etc. Det är också ett bra sätt att skapa gemenskap och god stämning.

Förläggaren är skeptisk till firande. Han är mycket bra på att komma med uppmuntrande ord, men det där med att fira så att andra ser - det går bort. Han tror att om man firar när det går bra skrattar folk åt en när det går dåligt. Bäst att vara blygsam och inte sticka ut. Marknadsföraren har egentligen inget emot själva firandet, men vill inte äta tårta i onödan (klent argument som inte räknas tycker jag).

Mitt förra förlag firade ofta. Det var antingen champagne och snittar eller kaffe och tårta. Ibland hade till och med tårtan marsipanöverdrag med aktuellt bokomslag (lite tacky men kul ändå). Det förlaget var långt ifrån det trevligaste i branschen att arbeta vid, men fira det kunde de!

Jag har på senaste tiden börjat misstänka att min förläggare läser den här bloggen. Det här inlägget blir därför ett litet test. Får jag tårta i slutet av veckan kan det kanske vara ett bevis på att han faktiskt läser. Eller så är det snarare ett bevis på min övertalningsförmåga ...

Bidrag nummer fyra

…halkade jag till på den tunna isskorpan, gjorde några akrobatiska rörelser för att återfå jämvikten men föll till slut hårt på svanskotan. Det gjorde så ont att jag tappade andan och knep ihop ögonen, oförmögen att ta in omvärlden under några minuter. Till slut blev jag medveten om den aromatiska doften och kände att någon lätt tog tag i min arm. När jag öppnade ögonen satt Cedric på huk bredvid mig.
- Hur gick det?
Jag kunde fortfarande inte tala, bara stöna. Försiktigt vände jag runt och höll min vantklädda hand mot mitt ömma ryggslut. I ögonvrån såg jag förskräckt hur Cedric böjde sig fram mot mig och tryckte sina händer mot samma ställe. Innan jag hann protestera kände jag en stark värme och smärtan var borta.
Cedric låg mot mig när jag väl stod upp och oroligt flackade med blicken för att upptäcka om vi var iakttagna.
- Det är förbjudet att använda kraften, sa jag. Jag skulle kunna anmäla dig.
Han fortsatte att le mot mig. Han såg helt ofarlig ut. Omedvetet gned jag handen mot svanskotan. Jag var inte ens öm.
- Ska vi gå och få i oss något varmt? En kopp örtte på Huligan´s?
I efterhand skulle jag kunna påstå att det var som om han nästan hypnotiserade mig men det skulle inte vara sant. Jag följde villigt med honom till studentfiket, lät honom pyssla om mig, hänga upp min jacka och mössa på en krok, beställa te med lite konjak och varma muffins, långsamt förföra mig med sin blick och lätta beröringar. Jag var inget offer, bara en naivt ung flicka som följde honom, utan att tänka på konsekvenserna.
Mina domare ser annorlunda på saken. De anför…

Bokbordtennis

Vaknade tidigt och på ett ovanligt sportigt humör. Dagens fråga: Har ni läst hela nätet?


-- Post From My iPhone

Sociala kvoten uppfylld

Japp, jag dansade runt stången, åt en massa sill, drack en och annan snaps och åtminstone två bitar jordgubbstårta. Jag pratade med alla mostrar, morbröder, kusiner, kusinbarn och ingifta. Jag satt till och med uppe till klockan tolv och spelade kortspel. Det var faktiskt inte så tokigt, men oj vad skönt det är idag när allt är tyst och lugnt igen. Nu ska jag läsa gårdagens DN (mycket bra beslut att spara den till idag) och känna mig nöjd över att den sociala släktkvoten fyllts på och lär räcka ett tag framöver. Om sex månader är det jul!

-- Post From My iPhone

Midsommarafton

Idag är jag ledig för att fira. Det är verkligen härligt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på det roliga projektet vi började med igår. Det är så trevligt att se alla bidrag som skickats in.

Jag kommer givetvis att fortsätta mina rapporter från förlaget. Det är det som är själva grejen med den här bloggen, men jag är även sugen på fortsättningen på romanen. Fortsätt alltså gärna att skriva.

Sedan så kan jag bemöta kritiken som jag fått angende romanprojektet genom att berätta att stafettskrivning är en mycket gammal form av skrivövning och idén att skriva på det här viset var ett stort engelskt förlag först med. Man ska helt enkelt inte uttala sig om man inte vet.

Ha nu en mycket trevlig midsommarafton!


-- Post From My iPhone

Bidrag nummer tre

Jag kom mig inte för att gå därifrån. I normala fall hade jag snabbt vänt på klacken och begett mig någon annanstans om någon av deras män kommit i närheten av mig. Men jag hade blivit uppfostrad av min far att alltid visa artighet och respekt mot alla, oavsett ras eller folkslag.
Efter några tuggor log han vänligt mot mig och bad om ursäkt för att han trängt sig på.
”Å det gör ingenting”, svarade jag och drabbades sedan av akut tunghäfta.
”Vilket är ditt namn?”
”Beth.”
”Studerar du här på akademin, Beth?”
”Ja.”
”Jag har just kommit hit. Ska studera filosofi de kommande två terminerna. Har lite andra intressen också men de kunskaperna får jag skaffa mig på annat håll.”
Han log brett och ägnade sig sedan åt sin sallad. Jag la märke till att han varken hade kött eller fisk i den.
”Är du vegetarian?”
”Ja, jag mår bäst av det. Antar att det är något genetiskt. I vår släkt har det varit vanligt att vi blir sjuka av animaliskt protein, även om det tycks hoppa över en och annan generation.”
”Så underligt!”
”Åh, det är som det är.”

”Kan jag bjuda dig på någonting”, undrade han när han svalt sin sista tugga. ”Ännu en sån där kanske?” Han pekade med gaffeln på mitt tomma glas.
”Tack, men... nej tack. Jag ska hem.”Jag packade raskt ner mina saker i ryggsäcken, tryckte även ner koftan, och gick sedan med ett kort hej. Kroppen skälvde som om jag hade influensa med hög feber.

Under månaderna som kom såg jag honom emellanåt. Han stod ofta i en ring av studenter som uppmärksamt lyssnade till honom. Jag undrade vad det var han pratade om som tycktes vara så intressant. Ibland brast de ut i skratt, och då blev jag ännu nyfiknare. Men jag undvek att komma nära. Jag förstår fortfarande inte varför, men det var som att ju mer jag ville närma mig honom, desto svårare var det. Istället koncentrerade jag mig på mina studier. Såg till att få högsta betyg på alla tentor och såg fram mot min examen.
En sen eftermiddag någon vecka före jul var jag på väg hem från sista föreläsningen för veckan och hade fortfarande tankarna på partikelacceleratorn. Kanske hade jag slappnat av i uppmärksamhet under månaderna som gått, för plötsligt ...

Bidrag nummer två

Jag var nitton när jag första gången mötte Cedric. Han var äldre än jag och inte alls den sorts man tänkt bli förälskad i. Jag hade heller inga planer på att gifta mig, och barn fanns ännu inte ens i fantasin.
Fortfarande höll jag på med min utbildning till astrofysiker. Jag hade ett år kvar och just tentat i kvantfysik. Alla mina betyg låg på topp och en och annan från OSD hade redan hört av sig om framtida jobb. Min yrkesbana var utstakad, vilken jag hade sett fram emot sedan jag fick mitt första teleskop av min far.

Baren på akademin var fullsatt men jag hade haft turen hitta ett litet bord borta vid fönstret. Jag hade inget som helst dåligt samvete över att jag ensam upptog ett tvåmansbord, ska jag vara ärlig slog mig inte ens tanken, så fördjupad var jag i mitt arbete. Skärmen var full av olika filer, och dessutom noterade jag för hand på ett elektroniskt noteblock. Jag vet att jag är gammalmodig som fortfarande arbetar på det viset, men jag trivs med det.
Plötsligt lades en hand tungt på min axel.
”Ursäkta jag stör”, hördes en mörk stämma med endast den svagaste brytning. ”Jag såg att du hade tappat den här.”
Mitt hjärta klappade fortfarande snabbt som kolibrivingar när jag vände mig om. Han såg onekligen bra ut, mannen som höll min kofta. Den måste ha glidit ner från stolen.
Hans ögon föreföll nästan svarta och var mycket intensiva, nästan hypnotiska. Håret var mörkt och tjockt, och den traditionella flätan hängde långt ner på ryggen. Han såg inte bara bra ut, han var attraktiv.
”Tack”, sa jag och märkte hur jag darrade på rösten.
”Mitt namn är Cedric. Får jag lov att slå mig ner?”
Först då lade jag märke till att han bar en bricka med dagens sallad och ett stort glas. Vatten antog jag.
”Javisst! Naturligtvis!”
Jag rafsade åt mig mina saker och han slog sig ner. Så började han tyst äta av salladen och jag kom på mig själv med att granska honom i smyg. De typiska öronen var välformade och i pannan hade han oerhört vackra tatueringar.
Min kaffe latte hade nästan kallnat, men för att ha något att sysselsätta mig med, jag hade tappat koncentrationen, drack jag ändå upp den. Sakta, klunk för klunk.

Det första bidraget

En midsommarnattsdröm

Jag minns när jag stoppade in sommarens första smultron i din mun.
"Till dig, min vän. Sommarens första solvarma bär."
Och du skrattade, så där som bara barn skrattar. Och det var alltid sommar när du var liten, vi åt chokladfingrar på balkongen, det var under den här tiden jag och din pappa inte levde tillsammans. Du kladdade ner hela dig och hela mig och sedan träffade jag en annan man. Han kom på besök på torsdagarna, hade med sig träleksaker och naturgodis och ibland tror jag att saftfläckarna på bordet fortfarande kan kännas. Ibland när jag står på altanen och tar på träbordet kan jag känna hur det klibbar. Den andra mannen kom och gick, och ibland byttes han ut mot nya bekantskaper. Men ingen annan hade träleksaker med sig och jag minns hur du frågade efter honom. Han blev din favorit, den store, tjocke mannen som alltid kom på besök med leksaker i en papperskasse.
Jag tror aldrig jag har pratat med dig om den tiden kändes. Den magiska tiden när vi levde i en bubbla du och jag. När jag cyklade in till Göteborg med dig i barnstolen tänkte jag att ingen annan skulle få ta del av det här, jag ville inte att någon skulle komma och förstöra vår enhet. Och varje dag när jag satt på jobbet längtade jag efter att få hämta dig och sedan cykla hem till vår borg. Där kunde ingen ta sig in, där var vi oövervinnerliga. Vi åt nästan bara varma mackor då, hela somrarna och vintrarna och du älskade att kasta den tunna skinkan på brödet. Du brukade ställa dig på pallen och ta sats med hela kroppen. Skinkbitarna flög genom köket och jag brukade reta dig för det långt senare när du slutade äta kött. För som du älskade skinka då, jag älskade att se dig trycka in skinkskiva efter skinkskiva i munnen.
Alla tyckte så synd om mig då. Hur svårt det måste vara att leva ensam och inte ha någon hjälp. Men jag behövde ingen hjälp. Det var så mycket enklare utan din pappa, det var jag som fick bestämma.

Vi skriver en roman!

Efter de fina bidragen jag fått av er läsare har jag bestämt att vi ska försöka skriva en roman/text tillsammans. Jag hoppas verkligen att det finns ett intresse för det här. Vi kan ju alltid försöka och det får ta den tid det tar. Jag vet inte om ni tycker att det är en bra idé. Ni får gärna säga vad ni tycker.

Jag har tänkt att det får gå till så att ni skickar in ett förslag på ca 2000 tecken i ett word-dokument till min mejl. Bidraget får givetvis vara kortare men inte längre. Jag kommer att publicera det inlägg som kommer in först. Alla får givetvis vara anonyma. Den enda som vet vem som skrivit vad, är jag. Ni får helt enkelt lita på mig. Sedan har alla givetvis möjlighet att tycka till om det bidrag som publiceras. Sedan så är det bara att fortsätta där den första personen slutat osv.

Vi börjar med ett kapitel och så får vi se vad det slutar. Det får helt enkelt ge sig efterhand. Jag har tänkt att arbetsnamnet på romanen/texten är En midsommarnattsdröm.

Jag ska också säga att den här idén kommer inte att ta över helt här i bloggen, utan bidragen kommer att publiceras när det känns som att det är läge för det. Där är det jag som bestämmer.

Nu är det bara att börja skriva på det första kapitlet. Det är ni som skriver och jag administrerar och publicerar.

Orkar fortfarande inte

Jag har faktiskt fått en del gjort idag. Mycket tack vare att jag knappt har pratat med någon fram till kl 14. Istället har jag suttit inne på mitt rum med halvstängd dörr.

Förläggaren tittade i alla fall in vid 14.30. Han meddelade att ett projekt (eller förlåt ett VERK, böcker är ju inga projekt!) som jag påbörjade arbetet med för ett halvår sedan och som sedan har stått still, kommer att tas ifrån mig och läggas över på min närmsta kollegas bord. Jag blev förvånande nog lättad. Vanligtvis gillar jag inte när saker tas ifrån mig, men mitt trötta jag orkar inte göra uppror.

Jag orkar inte!

Jag måste bara berätta att det trots allt blev ganska roligt på festen igår. Det var väl ungefär som på de flesta andra personalfester. De allra flesta var ganska måttliga och gick hem tidigt, men sen finns de ju de som inte är lika måttliga och som stannar hela natten. Till den skaran hör jag.

Inga större skandaler men en hel del sanningar blev sagda. Det är alltid roligt att få höra sanningar men också att själv få tala om vad som är riktigt och rätt.

Idag känner jag mig alltså ganska trött och slut. Det kommer att bli jobbigt att ta sig igenom dagen. Jag vet att jag har en tjock bunt korrektur som väntar. Jag orkar inte!

Liverapport

Festen är på topp!



eller inte?
-- Post From My iPhone

Sommarfest

Idag är det sommarfest här på förlaget. Det är alltid roligt att se kollegor släppa loss. Det är nämligen det som brukar hända på förlagets fester. I synnerhet de fester som det inte är några författare med på. Ibland kan jag tycka att det släpps loss lite för mycket. Och då ska ni veta att jag gillar att festa. En gång började en chef prata om att han ville byta lön med mig. Jag tackade inte ja till erbjudandet, men jag har funderat många gånger på om jag kanske borde ha gjort det.


Jag återkommer imorgon med lite mer information kring eventuella skandaler och andra lustiga och mindre lustiga händelser.

Aktivitet alla förlagsredaktörer

Nu tycker jag att det är lite dåligt med aktivitet hos er läsare. Ninna väntar på respons från er. Hon har fått ett otroligt genomarbetat inlägg. Nu vill hon har fler!

Ni behöver inte känna att det ska vara några avhandlingar ni ska prestera. Jag är övertygad om att Ninna även blir glad för mindre synpunkter.

Lycka till!

Förlagsredaktör åt Ninna

Jag tycker det börjar bli dags att presentera en ny text av er bloggläsare. Det kan ju vara lite segt att komma igång på måndagar. Det här kanske piggar upp er lite. Förra gången publicerade jag ett utdrag ur ett manus av Liz Wennberg. Den här gången blir det en novell - Quan av Ninna. Jag har som vanligt inte gjort någon bedömning av texten, utan den lämnar jag och Ninna åt er läsare. Det är återigen ni som får vara förlagsredaktörer!

Ninna är just nu inne i sluttampen med sin första roman. Tidigare har hon skrivit en del noveller och det är en av dem som publiceras nedan. Ninna presenterar sitt novellskrivande så här:
"Mitt mål är att skriva noveller där en person står i centrum och det händer något ... ehhh. .. knepigt(?) Något som mer eller mindre bara står mellan raderna. Mer eller mindre kusligt, eller underligt, eller som får läsaren att undra vad det egentligen var som hände."

Quan
Med oförändrat ansiktsuttryck betraktar Quan mig en lång stund. När tystnaden börjar eka i mitt huvud, får jag anstränga mig för att inte börja babbla vilt. Det gäller att hålla sig så lugn som möjligt nu.
”Har du något särskilt emot japaner?” undrar han och rösten har en frostig klang.
”Nej, nej. Inte alls”, skyndar jag mig att svara. Att jag egentligen har jävligt mycket emot japaner, i synnerhet just denne japan, är högst olämpligt att tillstå. Han är stor. Mycket stor. Han skulle lätt krossa mig, om han fick för sig att sätta sig på mig. Jag vet.
Hans blick är som en röntgenstråle, och han betraktar mig ytterligare en stund innan han vänder sig om och avlägsnar sig genom bakdörren ut i korridoren. Han får vrida sig en smula på tvären, för att komma igenom. Innan han hunnit ut ur rummet vänder han sig om, greppar med ena handen om dörrkarmen och säger: ”Skynda på.”
Inte förrän jag hör hans fotsteg slockna utanför ytterdörren, vågar jag slappna av en smula. ”Shit”, tänker jag, ”hur kunde den snedögde jäveln komma så nära inpå mig?”
Det förundrade mig att han kunnat smyga så tyst att jag inte hört något förrän han stod alldeles bakom mig. Jag kände doften först. Doften av den speciella hårolja han alltid använder. Jag måste vara försiktig.
Jag öppnar skåpsdörrarna och plockar skyndsamt fram allt jag behöver inför behandlingen. Oljor, essenser, handdukar. Till sist tar jag fram den kniv jag omsorgsfullt slipat till rakbladsskärpa och lägger den mellan handdukarna.

När jag rullat iväg längs de stenbelagda gångarna och nått Quans rum, befinner han sig redan där. Han är en av de få som har eget rum och slipper sova i någon av de stora sovsalarna. Därtill är han den ende som har så stort rum, att där även finns plats för en rejält tilltagen massagedyna.
När han får syn på mig, lägger han sig på mage på dynan. Han är vig som en 50-kilos balettdansös trots att han väger nästan fem gånger så mycket, och det är en smula makabert att se honom röra sig. Som en flodhäst i tutu och balettskor.
”Jag fryser och är trött”, säger han.
Jag tar en skål och fyller den med sesamolja. Droppar i patchouli och ylang-ylang. Droppar i lavendel. Nog ska han bli varm. Jag smörjer raskt och flödande in honom och brer sedan ut handdukar över den nakna kroppen. Tar så del för del och masserar. Drar. Knådar. Huden blänker av oljan och mina händer, mina armbågar, mina knän och fötter glider över och i och genom den muskulösa fetman. Armarna. Ryggen. Skinkorna. Benen.

Med en lätt handrörelse manar jag honom att vända sig om och jag upprepar proceduren. En kort sekund hejdar jag mig i arbetet vid åsynen av hans lem. Att något så litet, tänker jag, kan göra så stor skada. Så fortsätter jag massera; utan att tänka. Utan. Att. Tänka.
När det är dags för fötterna stannar jag länge där. Bearbetar ingående zonerna för solarplexus. Hans andhämtning blir lugn och tung.
Så brer jag en stor handduk över honom. Tvättar noggrant mina händer och sätter mig i enkel lotusställning bakom hans huvud. Försiktigt bearbetar jag hans ansikte. Mjukt gnider jag punkten mitt i pannan. Drar med fingrarna ut mot tinningarna. Käklederna. Halsen. De spända senorna i nacken. Så masserar jag in olja i håret. Sakta bearbetar jag hårbottnen med fingertopparna, tills jag är säker på att han sover. Jag drar håret mellan mina fingrar och formar det till en liten fläta. Drar åt en smula så det stramar i hårbottnen. Han brukar tycka om det och jag hör ett dovt, belåtet grymtande. Så börjar han snarka.
Tyst reser jag mig på knä. Tar kniven och skär med ett raskt snitt av honom hårflätan. Innan jag tyst smyger ut genom dörren lägger jag den svarta, oljiga tingesten i hans högra hand och kilar försiktigt in kniven i hans vänstra.
Jag är glad att jag kommer ihåg att han är vänsterhänt.

Några dagar senare möter min hustru mig vid grottan. Min vackra, blonda hustru.
”Han dränkte sig i floden”, säger hon.
Jag nickar. Ja, vad annat kunde han göra.
Sedan går vi.

Lars Norén såklart

Det där var visst alldeles för enkelt för er. Det borde jag ju ha förstått. Kul att ni gillade den! Jag har läst cirka 400 sidor (det är lite irriterande att den inte är sidnumrerad trots allt. Konstnärligt men irriterande.). Jag gillade verkligen det jag läste. Texten är stundom väldigt vacker. Jag tror mitt problem bottnar i att den är så otymplig. Svår att bära med sig och svår att läsa i sängen.


Ett tag tänkte jag att jag skulle läsa lite här och där och strunta i ordningsföljden. Nu tror jag dock att jag skippar den planen och låter den bli sommarens långläsning istället. Jag är ju rätt nyfiken av mig och vill inte missa några detaljer. Sommaren 2009 blir det jag och Norén (och säkert några till)!

-- Post From My iPhone

Gissa boken

Den här boken köpte jag när den kom ut för ungefär ett år sedan. Jag trodde den skulle vara utläst innan sommaren var slut. Det blev inte riktigt så. Jag ville läsa, men det var något som tog emot. I sommar planerar jag att göra ett nytt försök. Vilken bok tror ni att det är? Och om ni vet - har ni tagit er igenom hela?


-- Post From My iPhone

Boktipset.se - vad tycker ni?

Jag har nu varit medlem i boktipset.se i två veckor. Jag har varit inne på sajten åtminstone varannan dag och i början tyckte jag faktiskt att det var ganska trevligt. Det var kul att kolla igenom folks bokhyllor och även roligt att själv betygsätta. Jag startade en egen grupp. Den har nu 13 medlemmar. Jag är jätteglad för att ni gått med och ni är säkert jättetrevliga allihopa, men kom igen 13 stycken!

Jag vet att det är betydligt fler som läser den här bloggen än 13. Ni gillar uppenbarligen böcker. Varför struntar ni i boktipset.se? Eller är ni där men bryr er inte om att gå med i gruppen? Det kan jag i och för sig förstå. Det är ju inte den liviligaste sammanslutningen direkt. Förutom jag själv är det bara tre som skrivit något överhuvudtaget på gruppsidan. Två bloggläsare (kul!), och så Sigge Eklund, mannen bakom sajten. Roligt, men inte riktigt tillfredsställande ändå.

Ni som registrerat er - vad tycker ni? Hur ofta är ni där? Vad använder ni den till? Jag tycker nog fortfarande att jag får ut mer av att läsa bokbloggar. Det är helt enkelt för lite aktivitet på boktipset.se för att jag ska orka bry mig. Men jag vill inte vara helt negativ. Sajten är ju fortfarnade ung. Kanske är folk bara blyga så här i början. Eller är det kanske som en av gruppmedlemmarna Ingrid Månsson säger:

"Beror nog på att den här typen av sidor inte blir långvariga efterson de känns alltför konstruerade av det företag som tänkt ut dem och inte av användarna. Ingen frihet att lägga in böcker man läser utan enbart möjlighet att lägga in böcker som alla redan läst."

Vad tror ni? Boktipset.se - finns det kvar om ett år?

Lyckade möten

Igår var en dag fylld av möten. Jag har ju tidigare bara klagat på möten, men igår gav de otroligt mycket. Jag lyckades både med att vara sams och dessutom kreativ med författaren och förmodligen också övertyga förlagschefen om en hel del saker. Det är nog bara en person som kommer att klaga efter mötena. Det är formgivaren! Hon kommer att få så mycket att göra över helgen att regnet inte kommer vara något bekymmer för henne.

Idag har jag yttterligare möte med författare. Det är dessutom ett av de första mötena vi har tillsammans, så det kommer nog att fungera bra. Jag återkommer med mer information.

Sämsta inlägget

Idag har jag möte hela dagen. Det är förlagschefer och författare. Det är både högt och lågt. Eller hur?

Det här kan vara det sämsta inlägget genom alla tider på Förlagsredaktören. Ursäkta!


-- Post From My iPhone

Mycket att göra

Om man frågar någon så här års hur läget är, svarar alla att det är mycket att göra. Verkligen alla! Det verkar inte spela så stor roll vad man jobbar med, om man har barn eller inte, om man är ung eller gammal.

Jag har fyra böcker som ska vara klara innan semestern. Oftast känns det faktiskt som att det kommer att gå. Jag har ju fixat vårar förr. Fast i mina oroliga stunder känns det som att det blir våren 2009 allt faller. I så fall kanske det finns en ledig redaktörstjänst att söka till hösten. Vi får väl se hur det blir.

Var det förresten någon (av er som bor i Stockholm!) som var på debutbaren igår? När jag äntligen lyckades ta mig härifrån igår var klockan nästan åtta och då orkade jag inte göra något annat än att ta mig hem. Synd för det hade verkligen varit kul att titta förbi en stund! Det var kallt har jag förstått ...

Debutbar

I kväll kl 19 är det debutbar på Kulturhuset. Dit kommer bland annat Alex Schulman, Augustin Erba, Sara Paborn och Stina Palm. Och kanske jag. Kanske ses vi?

Igelkottens elegans

Just nu läser jag Igelkottens elegans.



Det har ju pratats en hel del om den här boken på bloggar och twitter. Jag har inte kommit så långt med läsandet men det verkar helt klart vara en bra bok. Jag återkommer med mer information när jag har läst färdigt.

Har ni några bra tips på böcker? Det är ju alltid roligt med lite tips inför semestrar.

-- Post From My iPhone

Vad ska ni göra idag?

Har varit på jobbet i cirka en timme. Under den tiden har jag svarat på ett antal mejl, haft avstämning med förläggaren, skrivit ut 20 sidor korr, certifierat två fakturor och druckit en snabb kopp kaffe med kollegorna. Ändå känns det inte som om jag gjort någonting. Känner ni igen känslan? Eller är det kanske jag som känner så? Alla de där småsakerna man gör varje dag som bara ska fixas men som inte värderas. Resten av dagen blir nog en blandning av stort och smått. Det här är vad jag har tänkt mig:

Förmiddag
- Fixa slutkorrigeringar i boken som ska till tryck nästa vecka.
- Diskussion med formgivare K angående omslaget.
- Kontakta författare L angående hennes nästa projekt. Meddela formgivare E att hon troligtvis inte får utlovat material förrän efter sommaren.
- Förbereda författarmötet i eftermiddag. Skriva ut manuset.

Eftermiddag
- Fortsätta förberedelserna inför mötet (troligtvis hann jag inte så långt på förmiddagen)
- Författarmöte med författare och förläggaren.

Ungefär så ser min dag ut. Vad ska ni göra idag?

Vem är jag?

Idag gör jag något riktigt roligt. Jag målar mitt fina virke till mitt nya staket. Det är så härligt att bli riktigt yr av alla ångor från målarfärgen. Nu börjar det dessutom bli riktigt varmt och skönt.

Det är verkligen roligt med alla funderingar om vem jag är. Är jag man eller kvinna? Kanske är jag en gammal gubbe? Jag kan tala om att jag inte är riktigt säker själv. Det är svårt ibland att veta vem man är. Håller ni inte med?

Det stora avslöjandet

Verkligen roligt med den respons jag fått på min lilla undersökning. Jag tycker nu att jag har en tydligare bild över vilka det är som läser bloggen. Det är klart att alla som läser bloggen inte svarade, men jag tror att även de som inte skrev tyckte att det var ganska trevligt att få lära känna bloggens läsare lite bättre.

Nu ska jag berätta lite om mig själv. Jag arbetar på ett förlag. Vilket då? Det är inte Rabén&Sjögren. Jag är 34 år. Självklart tycker jag om att läsa och skriva. Jag kan också berätta att jag läst i Uppsala.

Nu får ni inte veta mer. Det blir så tråkigt då.

En undersökning

Jag tänkte göra en liten undersökning hos er läsare av den här bloggen.

Ni funderar ju ganska mycket på vem jag är. Nu känner jag att det vore trevligt att veta lite mer om er läsare.

Om ni berättar lite om er så lovar jag att berätta lite mer om vem jag är. Jag kan till och med lova att jag avslöjar ytterligare ett förlag som jag inte jobbar på.

Vad sägs om det?

-- Post From My iPhone

Manusregistrering och sånt

En fråga som kommit upp på sistone här i bloggen är om förlag registrerar alla inkomna manus. Håller vi reda på hur många gånger en aspirerande författare har skickat in? Kan det vara en nackdel att skicka in många gånger till samma förlag?

Rutinerna skiljer sig förstås åt mellan olika förlag, beroende på storlek, antal inskickade manus per år, typ av förlag osv. Men svaret på huvudfrågan är att de flesta förlag nog faktiskt för någon typ av register över alla inkomna manus. I registren kan exmepelvis uppgifter om författare, manus och eventuella tidigare kontakter förlag-författare lagras.

Tycker vi då att ni är jobbiga om ni skickar in nya manus hela tiden? Nej, det tycker vi inte! Fast det är klart står det "lycka till på något annat förlag" i svarsbrevet kanske man inte ska skicka samma typ av text till just det förlaget igen. Men mitt huvudbudskap är oavsett: Skriv på! Och, läs noga nu: om ni får svarsbrev innehållandes tips på förbättringar - ta till er dem! Skriv om och ha inte för bråttom. Det kan verka lite oseriöst om ni en vecka senare skickar in manuset igen. Att förändra tar tid. Jobba jobba jobba på ert skrivande och ge inte upp!

Förlagsavtal på väg

Ska just korrläsa författare A:s förlagsavtal åt förläggaren. Vi ska skicka det med posten idag och på måndag kommer hon hit för påskrift. Nu finns det alltså ingen återvändo!

Jag har varit redaktör till ett par böcker av henne tidigare och jag vet hur det brukar bli. Hon är charmig och trevlig som få, men hopplös vad gäller att ta instruktioner och kritik. En övning i diplomati! En del av hennes böcker har dock sålt rätt bra och eftersom det är hårda tider är det bara att bita ihop.

Konstigt nog ser jag dock framemot detta projekt. Jag gillar ju trots allt att grotta in mig i hennes texter. Dessutom är det ju alltid skönt att ha åtminstone en författare att gnälla över ...

Mycket att läsa

Idag är alla tillbaka. Det känns nästan lite konstigt att ha så mycket folk runt omkring sig. Jag har ju tidigare berättat att jag arbetar mycket bättre när det inte är så mycket folk här.

Idag ska jag skicka saker till formgivare. Jag kommer även att få saker från formgivare. Det ska verkligen bli roligt att se vad hon har gjort med materialet. Det kan ju bli hur som helst.

Idag blir det helt enkelt mycket att läsa.