Osams på en fredag

Vi är osams här idag. Jag hoppas alltid att jag i stunder av hetta ska vara sådär vuxet behärskad, lugnt vänta på min tur och sedan på ett genomtänkt sätt lägga fram mina argument. Men nej, här har det viftats med armar och DET ÄR VÄL INGEN IDÉ ATT ENGAGERA SIG Då, OM DET ÄNDÅ INTE SPELAR NÅGON ROLL. Nu är jag så utmattad att jag måste gå hem. Puh!

Som en brandman

Jag kommer liksom inte igång idag. Det är heller inget som det är bråttom med. Jag låter högarna av jobb växa.

I dag är jag som en brandman. Jag tar det lugnt. Jag bidar min tid. Snart brinner det någonstans och då är jag snabb. Då blir det action!

Någonting har hänt

Ni som följt den här bloggen sedan back in the days (och innan jag raderade de allra elakaste sakerna) vet att relationen mellan mig och honom vi kallar marknadsföraren varit ... Ja, vad ska man säga? Ansträngd.

Men så i fredags hände det något. Hör på detta: han tyckte mina ändringsförlag var BRA. Han föreslog att vi skulle skriva nästa text TILLSAMMANS. Och lyssna på det här: Han HJÄLPTE mig att fylla på kaffe i kaffemaskinen!

Jag tror det är något lurt på gång. När något är för bra för att vara sant är det normalt inte det. Jag har ögonen på honom.

Det kom ett mejl

från min bror med bild på hans nya Carrera. Jag äter blodpudding i lunchrummet.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag reser mig

borstar av mig dammet och hoppar upp i sadeln igen.

Mäh, det är väl bara att ringa!

Under min bloggfria period (fast den är egentligen inte över. Jag testar ju bara lite granna nu) har det fortsatt att komma mejl om allt möjligt förlagsaktigt. Ganska ofta är det frågor av typen; varför hör inte förlaget av sig. I stället för att helt enkelt ringa upp förlaget och fråga, analyserar man läget sönder och samman, river sitt hår och mår dåligt. Jag blir alltid så förvånad över detta. Det verkar som om det finns någon slags rädsla för att om man hör av sig till ett förlag "i onödan" har man försuttit sina chanser för all framtid att få en endaste liten textsnutt utgiven.

Så här är det: Det tar tid för förlagen att läsa allt som kommer in. Utöver detta går det inte att tolka in något alls i varför de dröjer med svar. Åtta månaders väntan betyder inte att manuset är dåligt. Sjuochenhalv betyder inte bra. Är du otålig? Jamen, ring och fråga! Ingen kommer att bli arg eller tycka att du stör. Jag lovar!

Eller är jag helt fel ute här? Blir ni dåligt bemötta när ni ringer till förlag?

Hej!

Ja, det var ju ett tag sen sist. Jag har inte riktigt erkänt det för den andra förlagsredaktören, men jag saknar det här bloggandet lite grann. Jag funderar till och med på att börja skriva här igen. För att se hur det känns. För att se om någon hittar hit. För att se om jag tycker att det är kul.

Det kom ett mejl idag från en tjej som skrev "att blogga handlar ju inte om att försöka överleva, snarare om att smått lufta sina egna tankar och förhoppningsvis skapa intresse bland läsare". Jag gillade det där med att lufta sina egna tankar. Det är ju precis så det är. Jag tror jag måste återkomma och göra just det.

F1